Trädgård med humlestörar
I slutet av 1820-talet ägde skiftet rum då det beslutades att en av Vike-parterna skulle flytta öster om den gamla landsvägen = det som nu är Vike Minnesgård. Mangården stod nybyggd för inflyttning 1833. Ladugården med bular är förmodligen till stora delar hitflyttad från andra sidan den gamla vägen liksom humlen som är månghundraårig och ingår i Alnarps samlingar som exempel på gotländsk humle.
Under lång tid fungerade trädgården som en del i självhushållet med kål, lök, bönor, rotfrukter liksom örter för medicinalt bruk och kryddning.
Runt 1950 dog de tre syskonen som var de sista som brukade och levde på gården. Romells köpte den och bildade stiftelsen. De jobbade intensivt med att restaurera byggnaderna, men hann förmodligen inte med trädgården.
1985 kom Ingeborg Vatheur och gjorde genomgripande förändringar av trädgården. En viktig inspirationskälla för henne var Hildegard van Bingen och en örtagård skapades. I små rutor växte sedan en mängd örter för teer och hälsokurer, och hon gjorde en noggrann karta.
Så gick åren och trädgården blev i perioder mer eller mindre välskött.
Runt 2000 blev det ny ledning i stiftelsen och då gjordes trädgården om med växtrutor omgivna av grusgångar. Så har det fortsatt att vara fram till 2026.
Grusgångar (med krossat grus) fanns inte på bondgårdar förr och de kräver mycket rensande, särskilt på ett ställe där kirskål, knölklocka och vallört vill regera. En omvandling av trädgården har påbörjats under ledning av trädgårdsmästare Klara Holmqvist.
Av kulturhistoriskt värde är självklart humlegården och den tas tillvara.
Tre växtbäddar har byggts och i en har kryddväxter från trädgården bevarats. I en annan har spelt- och emmervete såtts och i den tredje lin och ringblommor. Av redskap sparade vid gården som vi säkert vet är ursprungliga finns två linbråkar tillverkade på 1860-talet, så lin ska finnas att se.
Marken ska bli gräsbevuxen och planteras med gamla sorter av rosen- och bärbuskar.
En rabatt har anlagts på lillgården med perenner från trädgården.
Runt trädgården går en standtun. Det en gammal gotländsk och estländsk kringbyggnad. Först byggs en vanlig bandtun som bildar underlag. Över den reses korslagda trolar. Tunen ger skydd mot vind och snö, liksom nu för tiden rådjur.
Standtunen mellan trädgård och den gamla vägen byttes ut våren 2024. Biten mot Vikeån byts ut under 2026, men mot Högården får det nyavtäckta gamla bandtunen finnas kvar såsom de står utan överbyggnad.
Högården/änget ligger intill gården och trädgården.
Högården sköts på våren med fagning och i juli med slåtter och tillvaratagande av höet. Därefter betas den av lamm. Detta änge var ett av elva som fanns med vid beskrivningen av gården till 1699-års skattekarta. Högården har alltså funnits i minst 400 år – och rymmer en variation av örter. Ofta anordnas på försommaren vandring genom den och längs stranden med örtkunnig ledare.
I den övre delen finns en krikonlund och äppelträd efter det att Vikeån ombildades till kanal runt 1900. Då slutade ån att varje vår svämma över i änget och göra det extra bördigt.
Stigen genom Högård och strandskog leder till strandboden. Går du över stättan nere vid sjön och fortsätter norrut kommer du till Vike fiskeläge. Där kan du ta den medeltida vägen tillbaka till Vike minnesgård = sammanlagt cirka 1,3 km.
OBS har du hund med dig måste den vara kopplad och de grindar du öppnar ska du stänga efter dig.
God tur!
Rumshagen
På 1970-talet donerade makarna Romell ytterligare en bit mark till stiftelsen Vike Minnesgård, nämligen Rumshagen.
Den ligger längs den gamla landsvägen in till gården före bron över Vikeån. Den har varit kraftigt igenvuxen men har återställts under 2024 – 2026. I denna hage fanns ”Rumsänget” – förr var varje sådant änge ytterst värdefullt.
”Änget är åkerns moder” heter det. Änget gav foder till djuren och djurens gödsel gav gödning till åkern så att säd kunde odlas.
Vid skatteläggningen 1600 fanns det 11 ängen som hörde till gården och vid nästa 1746 fanns det 12. De omfattade betydligt mer av marken än vad åkrarna gjorde. Men båda delarna måste omgärdas med tun eftersom djuren inte var inhägnade och till det behövdes mycket virke.
Skogen led ont av åtgången till såväl tun som till sojden (tjärdalar) och kalkbränning.