Gården finns nämnd i skrivna källor från 1614 och i Revisionsbok från 1653, där de gotländska gårdarnas skatteförmåga nedtecknats. Anteckningarna där om gårdens byggnader och ägor liksom åns vattenverk tyder på att gården bör ha funnits långt före 1600-talet.

Vikegården som nu är museigård byggdes 1828-1833 var från början en strandgård med fiske som huvudförsörjning liksom skog till virke, ved och tun samt lite djur, ängen och åkrar. Allt är ett mycket fint exempel på ett opåverkat självhushåll från 1800-talet då allt tillverkades på gården och där det aldrig har funnits en traktor. Tröskverk och tröskvandring finns kvar och visas på begäran. Lantbruket upphörde vid de sista ägarnas frånfälle 1950.

Gården köptes in av Lars-Gunnar och Marie Marthe Romell som 1952 bildade en stiftelse. Det är den som nu förvaltar gården och har ansvar för att gård och mark sköts. Första paragrafen kan läsas i stadgarna under särskild flik.

Museigården har gräsbevuxna gårdsplaner – stor- och lillgård – samt Högård, ett änge i direkt anslutning till gårdshusen. Den standtuns-omgärdade nyttoträdgården innehåller 380-årig gotländsk humle som finns sparad på Alnarp som ursprunglig gotlandssort. Under den tid gården brukades var trädgården en viktig del i självhushållet. Den har sedan 1950-talet förändrats, och är under 2026 i en ny omvandling.

Änget, Högården kallad sedan uppteckning 1699, ligger direkt intill gården. Genom det kan man vandra ner till strandhagen med en nyrestaurerad strandbod. Där finns en utställning om gammalt liv vid sjön. Därifrån kan man komma ut på stranden och vandra norrut till det som en gång var plats för Vikegårdarnas fiskeläge med fiskebodar.